En spotlight på dig, en spotlight på mig

Spotlight-effekten. Att vi ofta, eller alltid, tänker att vi står i centrum för allas uppmärksamhet. När vi pratar inför folk, första gången vi testar att träna på gymmet eller när vi kastar oss ut på internet för att skapa en egen hemsida och skriva om produktivitet. När vi gör detta tänker vi ofta det som om vi har en spotlight på oss. Alla vår omgivningen följer precis vad vi gör och allt fokus ligger på oss. Detta är vad vi kan kalla för spotlight-effekten. Och det är något som kan göra oss lite extra nervösa eller till och med få oss att undvika något som vi egentligen vill göra. Vi får för oss att det är som om vi har en spotlight på oss, alla ser det vi gör, alla dömer dig, alla ser dig och framförallt finns du i allas fokus. Dessutom borde vi kanske skämmas lite också – och bland det värsta som finns är ju att skämmas. Det vill vi verkligen inte göra. Känna den där känslan av skam.

Faktum är att dom flesta människor är alldeles för upptagna av sig själv och sina egna tankar att dom inte har någon tanketid över att ägna åt dig. Därför kan du i lugn och ro göra det du trivs med. Undantaget är kanske om du är någon form av kändis, då kan folk tendera att ha en väldiga massa åsikter och fokus på exakt vad du gör hela tiden. Jag tänker mig att spotlight-effekten ter sig något annorlunda i dom situationerna.

Spotlight-effekten

Spotlight-effekten är ett psykologiskt fenomen där en person tror att hen blir uppmärksammade mer av andra än vad hen egentligen blir. Eftersom vi oftast är i centrum i vår egen värld överför vi detta till att vara i centrum i alla andras världar även om vi inte är det. Detta kan ge oss ett överdrivet fokus kring vad andra tycker om oss. Ofta förknippas detta med färdiga åsikter som vi tänker att andra redan har om oss. Att det vi gör är pinsamt, inte tillräckligt bra eller något vi borde skämmas över.

Forskning visar att drastiskt överskatta i vilken omfattning andra fokuserar på oss är väldigt vanligt hos människan. Detta gör att vi ofta uppfattar det som att vi blir dömda av andra och samhället mycket hårdare och i en större omfattning än vad vi egentligen blir.

Jag, jag, jag, jag

Om du någon gång har träffat en annan människa har du kanske också noterat att alla historier som du berättar gång på gång trumfas av någon som gjort samma sak men kanske lite bättre och lite annorlunda. Detta är inget ovanligt fenomen utan något som jag tror dom flesta kan känna igen sig i. I sig är det kanske inget konstigt då vi för att hålla en konversation levande letar i vårt minne för att komma på saker att säga och då dyker det oftast upp minnen som är relaterade till det vi just hört, men där vi är huvudpersonen. Sen kanske vi dessutom förstärker eller skönmålar vår historia lite så att den ska mer intressant att lyssna på. Detta kan säkert göras både medvetet och omedvetet. Här kan du märka tydligt att många människor tenderar att fokusera på sig själva och sina historier. Det ger dig en fingervisning om att spotlight-effekten om att allt fokus ligger på dig kanske inte riktigt stämmer när vi börjar se den i ljuset av andras agerande.

Du, du, du, du

Du ska fokusera på det du vill göra och göra det. Oavsett om alla lägger sitt fokus på vad du gör och har åsikter om dig (även om vi lärt oss att det inte är så) gör det egentligen något? Det viktigaste är väl vad du känner?

Lägg inte ner någon tid på att fundera på hur andra tänker kring vad du gör eller vem du är. Dels är dom oftast alldeles för upptagna av sig själva och om dom nu inte skulle vara det – vad är egentligen andras tankar om dig och dina prestationer om det du gör får dig att må bra?

Är du på gymmet och tränar någon gång, se dig om kring och tänk för dig själv hur många där som ens lägger märka till dig. Det finns en anledning till att dom flesta gym har massor av speglar överallt. Alla (nästan) går dit för att fokusera på sig själva.

Ut och förbi

Hur tar du dig då ut ur den spotlighten som du i ditt eget medvetande satt dig i?

Börja med att fundera kring hur du själv tänker kring andra människor när dom är i en situation som du till exempel tycker är obehaglig.

Jag har sedan början av skoltiden i det närmaste varit livrädd för att prata inför folk. Det är något jag genom skolan och mitt arbete har fått träna mig till att klara av och idag tycker jag det är helt OK. I början var det bara förknippat med en skräckupplevelse men sedan började jag fundera på varför det var så laddat och hur mina tankar gick när mina klasskompisar presenterade något. Oftast satt jag och fokuserade på vad jag skulle säga under min presentation medan andra presenterade att jag endast fokuserade på mig själv och vad jag skulle säga. När jag kom fram till att många andra antagligen gjorde likadant så släppte en del av obehaget.

När jag tänkte kring anledningen till skräcken att stå inför en grupp handlade det ofta om att säga fel, att svettas för mycket eller att det på något sätt skulle synas på mig hur nervös jag var.

När jag tänkte kring andra som presenterade så, var jag för det mesta för upptagen med att tänka på mig egen presentation för att ens kunna koncentrera mig på vad någon annan sa. Alternativt kunde jag känna med den eller de personer som presenterade, speciellt om det syntes att dom var nervösa.

Med tiden och efter många presentationer har jag mer och mer insett att det som kan hända vid en presentation inte står i paritet till skräcken som jag tidigare upplevt. Och om något skulle bli lite tokigt är det bästa att benämna det och sen är det för det mesta ur världen.

Jag har även insett att oavsett om jag har en presentation eller på annat sätt pratar inför folk, oftast inte, står i någon mer vidsträckt spotlight än min egen. Och då gäller det att se till att den spotlight vi själva ger oss är så trivsam som möjligt och inse att vi inte har någon annans spotlight på oss. Den är oftast upptagen med att peka på just någon annan.